Painting stars

Jag gillar grönt.

Ville bara säga det, egentligen (notera bloggens nya utseende). Fast när jag ändå börjat skriva kan jag lika gärna fortsätta en stund till. Igår stod jag som funktionär på Friskis för första gången, det gick jättebra. Hittade dessutom ett medelpass med grymt bra musik som jag skall gå på nästa måndag. Måste ju utnyttja mitt multi-mega-super-kort som jag får just för att jag står som funkis.

Om jag går ännu längre tillbaka i tiden så var jag ute och plockade svamp i söndags, till trots det faktum att jag tycker det är ungefär lika underhållande som att fiska... dvs. inte alls. Först på förmiddagen med mamma och hundarna; hon letade trattkatareller medan jag hittade godisträd. Sedan på eftermiddagen med moster; hon hittade (riktiga?) kantareller och jag höll i hunden som hon passar. Fast jag hjälpte till litet grann. *stolt*

I lördags (ja, jag tänker fortsätta backa) var det funkisdag på Friskis. Ytterligare en kul grej för oss funktionärer med föreläsning och grupparbete. Och god MAT! Kurdiskt, fick jag berättat för mig, medan jag typ... spann. Nåja, nog om det. Maten var i allla fall god, sa jag det?

Nu orkar jag inte mer, skall nog dammsuga. Alternativt bädda sängen. Imorgon bär det av till Bassholmen (en ö, tror jag?) för intro-läger med nya klassen. Ser fram emot :)

Ha det bäst!

/Elise

P.S. Kurslitteraturen kom i torsdags, yay ^^,

Inne på andra veckan av mitt nya liv, och jag älskar det. Älskar friheten, älskar föreläsningarna och biblioteket, kafeterian, de fina lokalerna (inklusive toaletterna, de är jättefina!), nya ansikten och namn, klasskamrater, folk att prata med om samma sak, till och med att sitta och anteckna har sin charm.

Mindre charmigt, dock, är min brist på kurslitteratur. Är ledsen på Bokus som inte ens skickat mina böcker än, och halv-ledsen på studentbokhandeln som har slut på böckerna jag behöver (tänkte skicka tillbaka allt jag fick från Bokus, om jag fick tag i den på bokhandeln istället, men icke då). Lärarna förutsätter liksom att vi har läst vissa kapitel inför deras föreläsningar, och även om vi mest lyssnar är det pinsamt att inte ha dem än. ”De har inte kommit än,” låter som en se lam ursäkt.

Fast strunt i det nu, förhoppningsvis kommer de imorgon. Ellers bussar jag far min på dem, han är duktig på att handskas med jobbiga människor, medan jag har helt fel attityd (”förlåt att jag stör, men jag skulle så gärna vilja ha vetat om ni har någon möjlighet att skynda på litet granna med böckerna jag beställde – det börjar liksom bli bråttom…”)

I söndags var jag ute och tränade sök med Apple, vi börjar bli riktigt bra nu, och hon får massor av beröm för sin fart och entusiasm. Får även bra kritik över hur jag beter mig (t.ex. fick jag veta att jag dominerade henne ganska mycket då jag skickade, genom att böja mig över henne, något som kan vara bra att veta och eventuellt rätta till).

Roligt att leka figge (figurant, om vi skall vara noga) också, och det är intressant hur jag liksom avsäger mig min lätta insekts… inte skräck precis, men avståndstagande. Drar upp huvan på regnjackan och drömmer mig bort istället, lyssnar på fåglar och träd och vind, knaster, hunden som kommer, och försöker ignorera stenen som skaver mot höften.

På tal om insekter snubblade jag över en fullkomligt gigantisk spindel i lördags, då jag skulle dra ner rullgardinen. Då tjoade jag till rejält och flydde från rummet. Mamma döpte den till Kurt medan jag ropade på hjälp: ”snälla pappa ta bort den – men döda den inte (förutom om det står mellan att döda den och få ut den ur rummet, då får det fan bli regn imorgon).”

Och med detta tror jag vi avslutar, skall läsa litet material som jag har tillgång till via nätet och laga mat. Och dricka kaffe, för det har jag börjat knarka (mer än vanligt) sedan jag flyttade hem till kaffemaskinen. Hehe, inte ens sport att brygga. Typ, tryck på knappen. Jätteavancerat, not.

- Elise

Första dagen är avklarad. Jag är trött, hjärnan är full, ny information och nytt folk. Måste gå och spela litet World of warcraft för att rensa huvudet (dessutom måste jag farma gold för att ha råd med epic flying snart).

- Elise

Var lagom stressad igår kväll, så jag satt på Quote garden och spanade in citat med inriktning på attityd. Massa smarta saker poppade upp, och jag måste dela med mig. Enjoy:

”A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.” ~Herm Albright, quoted in Reader's Digest, June 1995

”The world is full of cactus, but we don't have to sit on it.” ~Will Foley

“Life is a shipwreck but we must not forget to sing in the lifeboats.” ~Voltaire

Du hittar fler på http://www.quotegarden.com <3

Jag lever fortfarande. Om det var någon som var orolig, menar jag. Fast jag hoppas att det inte är alltför många främlingar som sitter och stressar över det faktum att jag inte uppdaterat bloggen på närmare (eller över?) ett halvår. Ni som läser känner mig. Vet att jag mår alldeles utmärkt och att jag är inne på msn (om osynligt så) de flesta kvällar. Anledning till min frånvaro?

Kort svar: Livet.

Längre svar: försummade skolarbeten (varav de största projektarbetet), studentfest, balen, slut-städning av lägenhet (yuck/pust),studenten, flytta hem-hem, sakna Forshaga – och alla vänner, abstinens, sommarlov (läs: arbetslöshet), sommarjobb (läs: tre veckors lidande som telefonförsäljare – trots att jag för två år sedan lovade att aldrig utsätta mig själv för det igen), Gotland med familjen, sen ansökan till Högskolan Väst, kom in där, lycka, stress, ångest, glädje, mera stress.

Jag överlevde allt det där, turligt nog. Projektarbetet löste sig, likaså allt annat skolarbete som jag ignorerat (jag förstår att detta kan vara en nyhet för somliga, men jag var fruktansvärt duktig på att skjuta fram saker och ting som jag inte ville göra). Fick bra betyg. Bättre än bra. Nöjd med nästan alla. Fast inte tillräckligt bra för att komma in på kriminologin i Göteborg som jag i första hand ville. Kom in i Lund. Ville inte flytta. Efter andra intagningen låg och som reserv 1 resp. reserv 3 på de två kurserna. I ungefär samma veva förlorade jag motivationen, spanade in Trollhättans högskola och föll för något nytt.

Internationella programmet för politik och ekonomi. Haha. Nu blir jag ingenting heller, lika litet som jag blev på hundsportsgymnasiet. Fast jag tror det blir kul. Ett mellanting av politiker och ekonom? Är det jag nu? Ja. Nej. Kanske. Det blir nog bra, skall vi se. Börjar imorgon i alla fall, tror jag. Eller på tisdag – uppgifterna talar emot varandra. Skall ringa dem imorgon vid åtta (de _borde_ börjat jobba då, synes jag). Mera stress.

Tycker om Facebook, apropå. Där håller jag mig uppdaterade om vad som händer och sker. Mina Forshaga-flickor som också ger sig in i nya liv. Det blir ett substitut för att jag inte får träffa er alls så ofta som jag vill. Skall bara skaffa körkort, sedan blir det besök till Karlstad/Forshaga, samt Kisa, där Matilda bor i en liten stuga i skogen.

Och utan Msn skulle jag inte överleva. Hippieringar ftw! (Don’t get? Don’t give.)

Nej, nu skall jag nog runda av detta inlägg. Väntar på att mamma skall komma hem från Stockholm där hon varit och sprungit tjejmilen. Fick ett sms igår av henne där det stod att hon köpt en t-shirt. Hon pratade på att hon tänkt köpa en åt mig förra året som det stod ”I’ll wear black until they make something darker” på. Hoppas att det är den, eller något liknande.

Skall måla naglarna också, kom jag på. Någon glad färg till ära av morgondagen. Stress. Är jag vuxen nu? Ja. Nej. Kanske. Det löser sig nog skall vi se. Hoppas.

God natt <3

Staring back at my reflection in the puddles on the ground
Skin so pale and eyes so cold, framed by locks of purest gold
Perfection broken only by the raindrops and the ripples
And on the inside, a heart so fragile
I sometimes wonder
- will it break
if I fall?

Curiosity aside we together meet at unspoken places to hide
Unuttered memories we collect and keep, afraid to forget
Friendship broken only by the lies we tell ourselves, each other
And on the inside, we fail to believe
I sometimes wonder
- for what sake
do we stay?

Scattered stars across a midnight blue sky so alike our feelings
Distant, frail and faltering but at closer look burning steadily
Fire broken only when the sun rises and erases our attraction
And on the inside, we struggle to remember
I sometimes wonder
- will we make
it out of here alive?

- Elise

Det är snart slut. På det vis som alla saker och ting måste ha. I det här fallet, skolan. Livet i Forshaga. Tryggheten. Och det gör mig så förbannat stressad att jag drar mig in i mig själv och låtsas inte om alla krav och prov som borde avklaras. Inte utan sina klara nackdelar, förstås. Även om jag inte gör det jag borde göra, så finns fortfarande kraven kvar, och så mår jag mest bara illa. Blir så trött på mig själv när jag inte gör som jag vill. Det hjälper trots allt inte att ignorera verkligheten, saker och ting blir bara värre. Måste skaffa praktikplats. Jobba med projektarbetet. Plugga till proven. Söka sommarjobb.

Funderar allvarligt på att dra till England som Au pair i ett år, för att därefter ta upp studierna. Vilket vore en klar förändring i min plan att genast börja studera till tullpersonal. Men jag älskar England, och kanske vore det en bra idé att inte ha en massa plugg och prov under ett års period – det är inte som att jag behöver anstränga mig för att prata engelska. Hah, knappast. Dessutom har jag fortfarande kontakter med befolkningen där, så jag skulle inte vara helt ensam. Och det finns Internet. Och telefon. Ändå är tanken skrämmande, så pass att jag blir irriterad. Vad har jag att vara rädd för?

Nej, det blir till att fortsätta fundera. Idag borde jag ta itu med Biologi B, prov imorgon, samt inlämning utav labrapport, vilken jag inte förstår. Samt ytterligare en skrivuppgift från arbetsliv. Vilket påminner mig om att jag inte gjort skrivuppgiften för någon av mina tidigare praktikplatser. Fast det är mindre oroande. Det löser sig. Allting löser sig. Det är bara just nu som saker och ting känns jobbigt. Inte för att den tanken får mig på bättre humör, helst av allt vill jag bara se på film och strunta i skolan. Det kommer jag inte göra, självfallet inte. Men det är väl okej att drömma en stund.

- Elise

HUNDENS DAGBOK
07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!
08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!
12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!
14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!
15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!
16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!
17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!
18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!
22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK
783:e dagen i fångenskap... Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat. På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...