”För de styr ditt liv, som tidsfördriv och det gör dig jävligt aggressiv” Vid det här laget är det väl närmare två veckor sedan jag och klassen for iväg till Karlstad för att se på teater, musikal, ändå vill jag påstå att minnet är i behåll. Trots allt, det var en stark genre som togs upp, och scenerna vill inte riktigt lämna mig ifred ännu. Inte mig emot, förstås, jag hör till dem som fann pjäsen bland det bästa jag någonsin sett. När jag satte fot utanför, direkt efter föreställning var jag i det närmaste lyrisk, frälst helt enkelt. Det brillianta skådespeleriet, den slående musiken, lyriken, den provocerande handlingen. Även ting som man kanske inte tänkte så mycket kring kom man i efter hand på också spelade stor roll när det kom till musikalens helhet, ting så som ljuset, ljudet, dialog och rekvisita. Det krävs nog mycket mer än vad man tror för att skapa en så… utmanande (på gott och ont) saga, och i följande recension tänkte jag ge mig an på att utvärdera och analysera så gott jag bara kan. I åtanke finns dock att jag hörde till dem som tyckte hela alltet var så gott som oantastligt, och förälskade mig upp över öronen i så gott som varenda detalj.
För att börja med det jag tyckte var absolut bäst så handlar det (inte helt opåkallat) om musiken. Först och främst bara det faktum att de hade ett ”levande” band, och inte en bandspelare, bidrog stort på trivselmåttet och trovärdigheten. Sedan, lyriken. Jag, som oftast är mycket intresserad över vad sången handlar om lade ner möda på att höra precis vad det var de sjöng om. Och visst var det poesi rakt i hjärtat. Med humor (ofta mörk humor, men det är plus i kanten), glimten i ögat och provokativ text tror jag att de lyckades med själva iden. Att nästan tvinga på oss en åsikt. Antingen blir det som jag känner, att det var underbart, underhållande och helt fantastiskt. Eller tvärt om, att de går över gränsen med sina sexuella referenser, att språket ter sig vulgärt och ur karaktär. Fast det senare har jag dock läst på om, och det skall vara så. När de sjunger går de ur sin karaktär en aning, till en modernare stil. Det märks ju också tydligt att de ändrar sitt språk under sången, från sent 1800-tal till nutid. Helt säkert ämnat för effekt. Som ytterligare en detalj vill jag nämna att den svenska lyriken faktiskt inte alls är fullt så… provocerande, som den engelska är. Några exempel varande titlarna ”Totally fucked” - ”Det är kört” och ”Bitch of a living” – ”Tonårsångestland”. Även texterna på engelska skulle nog kunna uppfattas som ytterligare fräcka. Men, även om jag kanske är mer partisk till den engelska versionen av låtarna, så är musiken fortfarande sådär rockigt skön att lyssna på och hänga med i. Jag är också helt övertygad om att på det stora hela så är översättningen ganska överensstämmande, bara en aning mindre färgstark. Å andra sidan har jag alltid tyckt att Sverige och det svenska språket inte har fullt så mycket tryck som vissa andra språk. Men på punkten musik alltså, fem poäng utav fem möjliga.
Vi rör oss vidare, och diskuterar det här med ljus. Kanske hör detta till något av det mer osynliga, något man inte tänker på så mycket. Ändå är det fascinerande hur mycket de faktiskt lekte med strålkastarna och olika färger. Blickfånget söker genast upp den som skall stå i centrum, och vi, den plikttrogna publiken, låter oss ledas. Det var ofta som scenen innehöll mycket rörelse, under låten ”Ta mig”, till exempel. Då var det hjälpsamt att ha en gloria runt personen vi borde se på, lyssna till. Även gav spotlighten tillfälle att ge bakgrundsångarna ett ansikte. Två killar och två tjejer utgjorde kören, och jag tror att om de inte haft sitt egna rampljus skulle närvaron ha gått oss förbi. Ovanpå förmågan att ge oss ljus och guida oss till vad som var viktigt att hänga med på kunde de också ändra humöret på föreställningen genom vilka färger som brukades. Oftast var det ett mjukt, gulaktigt sken som fick inneha scenen. Men så hände det saker, när stämningen blev kylig så följde ljuset med, blev blått, isigt. Ibland varmt, som i slutet då de sjöng ”purpursommarsången”. Vid ett tillfälle hade de båda delar, då Moritz och Ilse delar scenen. Hon är positiv, vill leva, vill lära Moritz att leva, därav är hennes ljus varmt och vänligt, hon sjunger om vår och sommar. Han är deprimerad, vill inte vara med mera, har så många problem utan lösning. Därför får han också ett kyligare sken, kallt, torrt och vintrigt. Sedan en annan viktig detalj, röken. Nu vet jag inte om det hör hemma här i ljushörnan, men det kan det lika gärna få lov till, eftersom den lekta duktigt tillsammans med ljussättning, och kunde ytterligare nyansera tonarterna i spelet. Den enda nackdelen var att jag personligen var dunderförkyld, och fasade för att jag skulle utveckla astma då de rökte på som mest. Men visst var det effektfullt, speciellt vid en av slutscenerna, då Moritz och Wendla, i form av spökminnen, hindrar Melchior från att ta sitt liv. Tillsammans med rök och ljus lyckas de till och med ge den speciella scenen ett lyckligt slut, och det är talangfullt, helt klart.
Själva scenen hjälper också mycket till med att skapa en miljö, den tar oss bort ifrån det faktum att vi som publik sitter instängda i ett rökigt rum och tittar på en upphöjd scen. Golvet, som jag är övertygad om att alla lade märke till, var en spindelväv av trädgrenar. Flera viktiga möten mellan Wendla och Melchior skedde just i skogen, liksom ett möte mellan Moritz och Ilse. Tillsammans med ljus och rök som tar den oss dit. Vi är med på noterna, närvarande. Det är en skog som vi ser på, inte någon scen alls. Att de klarar av att skapa sådana illusioner åt oss är ganska så mäktigt. Sedan att golvet alltid bestod av flätade grenar även vid scener ej utspelade i skog tror jag inte alls störde, i och med att då låg fokus på annat. Ytterligare detaljer som gjorde scenen till något mer än just en scen var hur fritt skådespelarna kunde röra sig runt i kring den, hur de kunde använda sig av så mycket mer än bara den yta som fanns tillgänglig. Upp och ner för trappor, fram och tillbaka. Fint också med den nersänkbara graven och den upphöjbara piedestalen, också känd som en höstack. Bonuspoäng på grund av dessa.
Dialog har vi varit inne på litet granna. Om hur, då de talar, skall språket föreställas som gammalmodigt, medan sången menas vara modern. Jag tror och tycker att de har försökt stärka vissa karaktärers egenskaper genom hur de fått tala. Moritz är ofta deprimerad, samtidigt som han får häftiga infall av att vilja göra någonting. Vad som helst, bara han slipper blir kastad som en vante fram och tillbaka. Melchior är mer jämn i sitt temperament, men har ofta ett underliggande leende åt världen, vuxna och hur de beter sig. En rebell, men på en hanterbar och diskret nivå. Wendla vill utforska världen, men vet inte hur, hon är osäker på sina vingar, och vågar inte kasta sig ut i luften innan hon lärt sig flyga. Det är så mycket nyanser av språket, och hur de använder det som skall tas i beräkningen. Fast det är också en av de anledningar som språk är så fint, det går att variera. För hur trist vore det inte annars? Precis.
Sammanflätad med dialog och språk tycker jag är själva skådespeleriet. De kan trots allt påverka varandra grymt mycket, hur de rör sig, gestikulerar, deras ansiktsuttryck. För att använda samman karaktärer till att jämföra med så är Moritz den otåliga, häftiga och irrationella rörelser styrker tilltron av hans växlande grader med depression. Melchior är mer eftertänksam, skämtsam ibland. Han ler mycket (även om det får honom att se ut som Peter Pan), och det märks när han tycker att saker och ting är underhållande. Sedan Wendla, försiktig, litet velig. Hon påbörjar saker och drar sig undan, rädd att han skall göra fel. Alla karaktärerna hade egenskaper som ytterligare personifierades då de rörde sig, talade och spelade. Ilse demonstrerar med hjälp av sin blomma vid Moritz grav hur hon känner, ilska för att han tog sitt liv, saknad över hans frånvaro och sedan medkänsla till hans far, som verkar lämnad i samma känsloläge som henne själv. Kanske duktigast var de två som spelade de vuxna kvinnliga och manliga huvudrollerna. Jag är övertygad om att det är svårt att spela så många olika karaktärer, och samtidigt med sådan skicklighet lyckas skilja dem från varandra genom att ställa om rösten, förändra beteendet, blicken. Helt amazing.
Till sin hjälp hade de förstås rekvisita, inte mängder, men nog för att kunna berika musikalen. Ju de två som spelade vuxna hade nog extra nytta av att kunna göra små förändringar i klädsel, som att ta på sig en hatt, ett förkläde, en sjal eller en kappa för att ge publiken en skillnad mellan karaktärerna. Även den yngre generationen brukade sig av rekvisita för att ge berättelsen djup och fyllning. Wendla ville helst spring runt i nattlinne, för att det känns så fritt, men det får hon inte för mamman, utan skall som seder ha på sig riktig klänning som kväver friheten. Det här med klänningen som kväver får vi mer belägg på senare, när Ilse lämnar sitt hem för att bo bland målarna använder hon inget sådant. Då är hon fri, springer runt i en tunn skjorta. Också då Wendla dött i barnsäng, och hon återvänder som ett minne och bänder loss kniven ur Melchiors hand är hon fri, har bara det skira nattlinnet på sig. De flesta av karaktärerna har dock på sig samma klädsel genom hela föreställningen. Under scenen då Melchior skickas bort har han arbetskläder på sig, och det har även de andra pojkarna, men spelar då biroller och inte längre samma karaktärer som de gör vanligtvis. För att vara ärlig (och det skall man ju vara) tycker jag att snyggast prestationer var just de vuxna rollerna, för att de så duktigt lyckades skilja sina många rollers karaktärer åt. Det var skickligt spelat, helt underbart. Men självklart var ju många andra scener genom musikalen värda att lyftas fram, och jag vill tro att det krävdes ganska god självkänsla att framför de mer sexuella avsnitten. Man blev nästan litet chockad, samtidigt som jag tyckte att de klarade av att göra det trovärdigt. Och det är ju egentligen ingen skillnad att framföra en pjäs med så pass starka drag jämfört med de många, mycket värre, musik- och filmprestationerna som framförs i dagens media. Där finner vi nog lika mycket som skulle kunna uppfattas som stötande och vulgärt. Med andra ord är jag egentligen bara imponerad över hur väl de klarade av att leva sig in i sina karaktärer, tillfälligt träda ur dem under sång och dans, för att sedan återuppta utan tvekan. De var fantastiska, jag är fortfarande frälst.
Så nu mot slutet, allra sista sammanfattningen tänkte jag mer distinkt gå in på det här med regi. En hel del kring ämnet har helt säkert letat sig upp till ytan genom hela recensionen, men eftersom den är så pass viktig är den nog värd sitt egna lilla sammandrag. Det krävs inte ett geni för att säga att han/hon gjort en brilliant tolkning av den här pjäsen. Även om kanske grundidén inte var just den här regissörens förtjänst så har de ändå ordnat så att det svenska folket fått lov att ta del av den här fantastiska musikalen. Att få allting till att gå ihop, ett projekt bara i sig, och att få den till att slå publiken till marken som en annan käftsmäll. Starkt, helt otroligt. Jag undrar stilla vad som skulle hända om någon av skådespelarna skulle ha blivit sjuk, om de har en andra upplaga av varje person, eller om det i sådana fall krävs en inställning av showen. Men, allt som allt så är det ett fabulöst arbete som utförts, jag är golvad, förtjust, och jag vill se den igen. Och igen. Och igen.
