He lives in you

0 comments
Det började dåligt. Jag och tåg är ingen bra kombination, något som framkommit de senaste tre resorna som gjorts. Innan denna gången har återresorna till Forshaga avslutats med grova förseningar, kompletterat med bussfärd hem. Alltid med mycket packning och en stackars labrador i släp. Den här gången förväntade jag mig ingenting illa, det var trots allt bara hem till Trollhättan jag skulle, och hitintills har det aldrig hänt något spännande på den resan. Faktiskt kändes allting väldigt bra, sträckan Karlstad – Öxnered kändes mycket kortare än sina två timmar, och jag var så gott som nöjd då de ropar ut i speakern att vi strax anländer till Trollhättan station, avstigning sker på vänster/höger sida. Fint, tänker jag, har rest mig upp, tagit på kappan, tagit rätt på bagaget och hunden.

Sedan avbryts det lugna, ett utdraget tjut av tågets ljudsignal, strax följt av kraftig bromsning. Så kraftigt som tåg kan bromsa, vill säga. Aj, det här kan inte vara bra. Vi står stilla, det är tyst. Speakern igen, det har skett en påkörning och vi blir stillastående en stund. Jag vill så hemskt gärna att det skall vara ett rådjur… En stund senare krossas de förhoppningarna då de talar om en tragisk dödsolycka. Helvete. Får tårar i ögonen, pratar med mamma, sms:ar Matilda. Fast vill inte prata så mycket just där och då.

Vi står stilla i nästan två timmar, knappt 200 meter från tågstationen där jag skulle av. Under tiden har vi fått slut på elektricitet, och våran vagn är mörk. Öppnade fönstret ett par gånger för att få frisk luft, och såg längre ner längs med spåret hur räddningspersonalen arbetar. Håller senare med mamma, om det var frågan av att ta sitt liv så var det en hemsk börda att lägga på tågföraren. Inte alls snällt, att ta ut sin olycka på en oskyldig part. Fast det är klart, det kan ha varit en olycka. det stod inte så mycket i tidningen dagen efter, så jag fick aldrig reda på exakt vad det var som hade hänt. Usch då, ingen bra början på semester.

En trevligare not var själva meningen med hemresan, England, London. Jag älskar England, att vara där, prata, tänka. Blir sådär äckligt sentimental när jag hittar diverse godis och snacks som helt och hållet förknippas med att bo där. Prawn cocktail crisps, till exempel. Helt underbara, jag är så ledsen för att de inte säljs i Sverige.

Vi åkte på torsdagen, med flyg från Landvetter därför att Ryanair dissat oss alltför illa när vi försökt med dem. Tycker om Landvetter, och vargarna i rondellen. Kom fram till England när det var mörkt ute, och jag och mamma fick på egen hand leta oss fram genom tunnelbanor för att ta oss till boendet. Det var ett litet äventyr för sig, men vi var duktiga. Hotellrummet var pyttelitet, och fönstret gick inte att låsa, sängarna var aningen korta för oss långbenta. Men det var vårat tillhåll, i alla fall, och där fanns filtar att bruka när det blev kallt på natten.

Dagarna spenderades skamlöst på språng, vi flackade än hit och än dit för att besöka shoppingställen som främst mamma mindes; Debenhams, Marks & Spencer, Long Tall Sally mm. Det är så fruktansvärt stort alltihopa. Visste ni att det bor lika många människor i London som det gör i hela Sverige? Trött i benen blev man, rejält så, och varje fikapaus vi gjorde var efterlängtad. Lunch/Mat bestod på fredagen av indiskt, och på lördagen av italienskt. Mycket gott, men den främre var stark. Om kvällen handlade vi med oss snacks till hotellrummet, alternativt Fish & chips, att festa på. På lördagskvällen gick ett komediprogram, ”We are most amused”, vilket jag tycker att du/ni/whatever skall söka upp på youtube därför att det är hilarious. De firade Prins Charles födelsedag, och drev kungligt med det mesta.

Det absolut mest fantastiska med resan var dock musikalen, Lion King, vilken jag numera stolt kan skryta med att ha sett. Fick tag i biljetter från någon bussguide, antar att han kunde ha totalt lurat sönder oss. Men det gick bra. Platserna var längst fram, högst upp. Mamma fick svindel, och jag skrämde henne litet grann när hon tvingade iväg mig till ”baren” för att införskaffa choklad. ”Oj, nu trillar jag.” Hon fick väl hjärtflimmer på den du. Men föreställningen var helt awesome, dansarna, och framför allt de manliga, såg helt fantastiska ut. De är ju inte något vältränade heller, vilket mamma inte kunde låta bli att ”upplysa” mig kring. Sången var också spektakulär, även om man nog är litet för intingad på filmmusiken, vilket gör att man reagerar på annorlunda röster. Aja, om du/ni/whatever råkar åka till London så rekommenderar jag föreställningen starkt. Den är värd sina pengar.

Söndag morgon åkte vi hem, steg upp tidigt, klockan sex redan, för att bege oss till flygplatsen. Den här gången blev det med tåg, därför att tunnelbanorna var avstängda av någon anledning. Mycket dyrare, men det tog bara femton minuter, tillskillnad från en dryg timme. allting gick hypersmidigt, vi checkade in våra väskor och gick igenom alla kontroller. Någonting på mig pep och jag blev grundligt kollad. Måste ha varit gylfen, för kvinnan hittade inget underligt. Hon pratade hela tiden också, förmodligen för att tagga ner hela ”en-främmande-kvinna-tar-på-mig” grejen. Efter denna lilla incident var vi inne, och klockan var nästan nio. Vår gate var inte öppen än, så vi passade på att äta frukost. Jag var mycket hungrig, och smällde i mig 5 amerikanska pannkakor med lönnsirap. Mamma skulle ha fått några, men hon tyckte inte om den. Så synd, svarade jag, måttligt besviken.

Resan hem gick bra. Skulle sedan vidare hem till Forshaga men det hela slutade med att jag fick skjuts av pappa. Hade kollat bussarna så dåligt vilket talade om en lång väntan i Karlstad; fritidsvärdarna ville/kunde/fick inte hämta, och vi fick inte lånat någon bil. Det var skönt med skjutsen, men pappa var så trött att jag blev tvungen att ringa hem senare för att se till att han inte åkt av vägen på resan hem. Det hade han inte.. Slutet gott, allting gott.

/Elise

Bite me

0 comments
Avskyr, verkligen avskyr med hela mitt hjärta, när de där jävla kedjebreven klistrar sig fast på närhinnorna med full övertygelse om hot, hopp och kärlek. Oftast raderar jag dem bara, jag tänker inte göra någonting bara för att någon säger åt mig att göra det. Än mindre mot falska löften, eller minst lika falska hotelser. Nu precis tyckte jag att det gick för långt, och jag är uppriktigt, sällsamt förbannad. Har läst så jävla mycket skit så det finns inte, jag har dragit på mig ett par decennier av otur i kärlek, allmän ”bad luck”, och till och med ett utlovande av att jag skulle dö sekunden jag somnade samma kväll.

Bläddrade runt på bilddagboken då kan olyckligtvis hamnade på någon svag människas löfte. Jag citerar: ” Om du inte lägger ut en bild på ditt/dina syskon så kommer den/dom dö inom 7 dagar. Du har 7 minuter på dig.” Vad är det där för jävla skit? Vilka människor ljuger ihop det här och vart hittar jag dem?

Om jag är känslig så varsågod att peka ut det för mig. Jag kommer tycka att du är dum i huvudet, men för all del, argumentera du. Frustrationsbryt, jag behöver något (någon) att slå på. Och om du inte har gissat vid det här laget, nej, jag tänker inte ”lyda order”. Fuck you. Inte ens om någon av mina syskon skulle fara illa under den kommande veckan tänker jag ändra åsikt.

Kedjebrev är ondska, och bör bekämpas, med alla medel. Jag tänker tugga sönder dem, spotta ut dem, och kräkas på äcklet.

Attention whore, Elise

(Rör mina syskon, och jag svär att det blir det sista du någonsin kommer att göra.)

Goodnight and goodbye

0 comments
Usch, nu har jag varit lat, alltför länge. Jag är sämst i världen på att hantera krav, och om jag tycker att någonting är jobbigt eller tråkigt är jag alltför duktig på att bara låta det vara. Till och med vad gäller en simpel blogg, som förmodligen bara läses av min trogna lägenhetskamrat, har jag ibland bara lust att strunta i allting. Men nu är jag här igen, och önskar spy på uppgiften att återberätta vad som hänt. Kanske låter bli. Kanske bara litet kort.

Höstlov, familjen, dingade level 70 på druiden (like, finally, tog bara en halv evighet!), körlektioner, nya skor, hoppa med Oktav, ensam hemma, tågresa, tre timmar försenad, tillbaka till Forshaga, skolan och vännerna. Som om man aldrig varit borta. Skönt att vara hemma.

I helgen har jag så gott som bara slappat, sett på ”Camp Rock” därför att den verkade töntig, sådär barnsligt söt och underhållande, utan en endaste puss-scen. Jonas Brothers heter bandet som medverkade, och alla tre är tydligen ”God’s gift to girls”. Deras musik lämpar sig bäst till myskläder och regn mot rutan, ganska så passande just nu. Så blev jag tretton år ung igen, ler litet lyckligt och sjunger med.

Now I’m speechless
Over the edge and just breathless
I never thought that I’d catch this
Love bug again
Hopeless head over heels in the moment
I never thought that I’d get hit
With this love bug again


As always, Elise