Usch, nu har jag varit lat, alltför länge. Jag är sämst i världen på att hantera krav, och om jag tycker att någonting är jobbigt eller tråkigt är jag alltför duktig på att bara låta det vara. Till och med vad gäller en simpel blogg, som förmodligen bara läses av min trogna lägenhetskamrat, har jag ibland bara lust att strunta i allting. Men nu är jag här igen, och önskar spy på uppgiften att återberätta vad som hänt. Kanske låter bli. Kanske bara litet kort.Höstlov, familjen, dingade level 70 på druiden (like, finally, tog bara en halv evighet!), körlektioner, nya skor, hoppa med Oktav, ensam hemma, tågresa, tre timmar försenad, tillbaka till Forshaga, skolan och vännerna. Som om man aldrig varit borta. Skönt att vara hemma.
I helgen har jag så gott som bara slappat, sett på ”Camp Rock” därför att den verkade töntig, sådär barnsligt söt och underhållande, utan en endaste puss-scen. Jonas Brothers heter bandet som medverkade, och alla tre är tydligen ”God’s gift to girls”. Deras musik lämpar sig bäst till myskläder och regn mot rutan, ganska så passande just nu. Så blev jag tretton år ung igen, ler litet lyckligt och sjunger med.
Now I’m speechless
Over the edge and just breathless
I never thought that I’d catch this
Love bug again
Hopeless head over heels in the moment
I never thought that I’d get hit
With this love bug again
As always, Elise
