Painting stars

Det är snart slut. På det vis som alla saker och ting måste ha. I det här fallet, skolan. Livet i Forshaga. Tryggheten. Och det gör mig så förbannat stressad att jag drar mig in i mig själv och låtsas inte om alla krav och prov som borde avklaras. Inte utan sina klara nackdelar, förstås. Även om jag inte gör det jag borde göra, så finns fortfarande kraven kvar, och så mår jag mest bara illa. Blir så trött på mig själv när jag inte gör som jag vill. Det hjälper trots allt inte att ignorera verkligheten, saker och ting blir bara värre. Måste skaffa praktikplats. Jobba med projektarbetet. Plugga till proven. Söka sommarjobb.

Funderar allvarligt på att dra till England som Au pair i ett år, för att därefter ta upp studierna. Vilket vore en klar förändring i min plan att genast börja studera till tullpersonal. Men jag älskar England, och kanske vore det en bra idé att inte ha en massa plugg och prov under ett års period – det är inte som att jag behöver anstränga mig för att prata engelska. Hah, knappast. Dessutom har jag fortfarande kontakter med befolkningen där, så jag skulle inte vara helt ensam. Och det finns Internet. Och telefon. Ändå är tanken skrämmande, så pass att jag blir irriterad. Vad har jag att vara rädd för?

Nej, det blir till att fortsätta fundera. Idag borde jag ta itu med Biologi B, prov imorgon, samt inlämning utav labrapport, vilken jag inte förstår. Samt ytterligare en skrivuppgift från arbetsliv. Vilket påminner mig om att jag inte gjort skrivuppgiften för någon av mina tidigare praktikplatser. Fast det är mindre oroande. Det löser sig. Allting löser sig. Det är bara just nu som saker och ting känns jobbigt. Inte för att den tanken får mig på bättre humör, helst av allt vill jag bara se på film och strunta i skolan. Det kommer jag inte göra, självfallet inte. Men det är väl okej att drömma en stund.

- Elise