
Även om jag inte egentligen lider av tandläkarskräck så var det med viss nervositet som jag gick upp imorse, åt rejäl frukost (för det sade tandsköterskan att jag skulle göra – kunde visst inte äta på ett tag efteråt), tiggde skjuts av far och gav mig av. Blev avsläppt på torget och promenerade sista biten, undrade om det skulle göra ont.
Var ute i stallet i tisdagskväll med moster, vi red ut en sväng och hon passade på att berätta om att hon dragit alla fyra visdomständer. Och det hade väl gått bra, förutom på en tand, där bedövningen vägrat ta. Det hade gjort ont, förklarade hon pedagogiskt. Hon skrek, kramade sönder tandsköterskans hand medan tandläkaren drog och sade ”snart är det över, vi är strax klara…”
Något sådant ville jag inte vara med om, så ja, jag var litet nervös.
Allt flöt på bra, dock. De började med någon salva som fick munnen att domna, och fortsatte därefter med flertalet sprutor, varav det bara var en som gjorde ont. Sedan försvann halva ansiktet, och tandläkaren kunde i lugn och ro börja med att laga en tand (Elise har varit slarvig ^^’), vilket resulterade i att jag fick en hostattack då det kom bös (vatten/luft) i vrångstrupen, för att sedan fortsätta med att dra ena visdomstanden (den andra skall dras i november). Det äckligaste var ljudet, men bedövningen var duktig och gjorde som den skulle.
Nu sitter jag på skolans datorer och har halvtråkigt, grupparbetet börjar inte än på en timma. Biter ihop om något tyg/bomull-aktigt för att det inte skall blöda i munnen, men har fortfarande ingen känsel. Eller, det kittlas litet. Det kan jag leva med.
Tanden fick jag för övrigt med mig hem, den ligger i en papperstuss i väskan. Mest för att tandläkaren sa till mig att spara på den, egentligen är det ganska äckligt. Kanske kan lura fram tandfén?
Kram! - Elise