Painting stars

"Easy listening? What the fuck is that!? Listening is easy! You stay awake and it happens in fucking spite of you!"

- Billy Connolly, my newest hero.

...about people:

When people say "It's always in the last place you look". Of course it is. Why the fuck would you keep looking after you've found it? Do people do this? Who and where are they?

When people say "Oh, you just can't have the cake and eat it too". Fucking right! What good is a cake if you can't eat it?

People who point at their watch while asking for the time. I know where my watch is, pal, where the fuck is yours? Do I point at my crotch when I ask where the toilet is?

When people say while watching a film "did you see that?" No, tosser, I paid 10 quid to go to the cinema and stare at the fucking floor.

When people say life is short. What the fuck? Life is the longest damn thing anyone ever fucking does. What can you do that's longer?

People who say things like "my eyes aren't what they used to be". So what DID they used to be? Ears? Wellington boots?

When you’re eating something and someone asks “is that nice?” No, it’s really revolting. I always eat stuff I hate.

(Billy Connolly, Scottish comedian)

Alltså, folk vill verkligen inte att jag skall få skaffa legitimation. Det är störande. Mycket irriterande. Frustrerande.

Jag är en trevlig tjej, jag ler mycket, pratar snällt med den snäppet äldre generationen. Har alltid tyckt att vi kommit överens helt utmärkt; jag ler och ber snällt om hjälp, och så blir det som jag vill. Okej, så det låter bortskämt, men hur svårt kan det vara?

Igår tog jag id-fotografi, var väl föreberedd och hade med mig passet då jag klev in på posten i Forshaga för at lösa ut ett leg. Boa hade informerat mig om den möjligheten, och jag valde den framför att göra det hemma i Trollhättan. Trycker på knappen för att tillkalla hjälp, ler öppet och inleder samtalet:

”Hej, ” trevligt leende, ” jo, jag skulle vilja ha hjälp att skaffa ett leg, hörde att man kunde ordna det här.”

Gubben, en medelålders man ser icke imponerat på mig, ”nej, det går inte. Tanten som gjorde det har slutat,” samtidigt som han nickar litet lätt åt höger, till disken bredvid.

”Jaha,” svarar jag, fortfarande trevlig, ”när öppnar hon igen då?”

”Nej, alltså, hon har slutat för gott.”

Suck. Men säg det från början då, och nicka inte mot disken bredvid som att hon alltid sitter där, utom just nu. ”Jaha, vet du någon annanstans jag kan fixa leg i Forshaga?”

”Jao… på banken. Men de har stängt.”

”Okej, men jag behöver hjälp med en till grej,” förklarar att jag vill lösa ut ett brev rekommenderat till mig på post kontoret i Trollhättan, att jag har med mig en fullmakt, och identifikation. Kanske kunde de faxa det dit? Eller ringa?

”Nej, vi gör inte sånt.”

”Nähä… inte det.”

”Kolla med banken, fast de har stängt.”

Suck. Okej. ”Tack så mycket för hjälpen,” host, harkel.

Banken kunde för övrigt inte hjälpa mig mycket alls. Kvinna med plastleende bara stirrade på mig och sade att nej, de ordnade inte alls identifikationer åt andra än sina kunder (men hallå, jag vill ju köpa ett jäkla id-kort, ni tjänar pengar på det, ge mig ett leg!) Hmmph. Tack för mig då. Borde nog ha fixat då jag var hemma i Trollhättan, men blev så övertygad om att det skulle funka här. Där drog jag nitlotten. Nåväl, passet funkar också. Får bara inte lov att slarva bort det. Skall ju till England i november, fatta otur om jag glömde det här? Pfft, för ont att tänka på. Nu skall jag sova, fast först ut och sissa hunden.

Good night

- Elise

Jaha.

Idag fyllde jag arton, ergo: Elise är myndig. Håll i hatten. Mor min nekar dock min rätt att fixa en tatuering, fastän vår deal endast utesluter fler piercings till dess att jag är tjugotvå.

Igår hölls det kalas till min ära, jag fick paket och pengar <3 god tårta och suverän mat, fint sällskap. Det var jätteroligt, och jag tyckte det var skönt att komma hem till Trollhättan en stund. Även om det innebar att jag inte kunde sova länge på morgonen (se till klockan elva). Bästa presenten fick jag dock morgonen efter kalaset, dagen då jag verkligen fyllde arton. Nycklarna till min Saab 900 (jag har en biiiiiil!) och nya löparskor (grymt snygga!). My parents are the best.

Det enda som möjligtvis kan tänkas dra ner på alla pluspoäng den här helgen samlat är väl hemresan. Storm inatt, ruinerade tydligen järnvägarna. Alltså, till att börja med var tåget en halvtimma försenat. Sedan fick jag, Apple och stor resväska knuffa oss in i en totalt proppfull vagn, och stå fram till Mellerud. Där väntade det bussar. Först köa i evigheter, pussla in resväska i bagageutrymmet och sedan ta sig på bussen… vilken visade sig vara full. Ut igen, leka plockepinn med att få ut resväskan och sedan vänta på bättre tider. De fick ringa in ytterligare en buss, denna gång som vi faktiskt fick plats i. Pratade med en trevlig tjej nästan hela vägen, och vi höll oss optimistiska trots den grova förseningen. Vet inte vad hon heter, men hon har en golden retriever som heter Macho, och pluggar för att bli chef. Runt omkring oss var folk inte fullt lika nöjda, de som skulle vidare efter Karlstad var stressade, och det har jag full förståelse för. Själv behöll jag ett gott humör endast därför att jag inte ville smitta av min oro på hunden. Hon var så duktig. Huvudsaken, vidhöll jag bestämt, var att vi tog oss hem, tillsammans med packning.

I Karlstad regnade det och blåste kallt. Inget fint väder för den som enbart hade t-shirt och regnjacka. Snorkallt, verkligen. Tillsammans med tung resväska traskade (småsprang) vi mot busstation, fast utan hopp om att en buss väntade på oss. Det blev till att vänta i någon halvtimma innan vi, frusna och blöta, kunde stiga ombord.

Men hem kom vi! Och innan ICA stängde, thank god. Två timmar försenade kunde en utmattad hundsportare och labrador beträda de familjära gatorna av Forshaga. Svart lägenhet väntade på oss, och jag var snabb att springa till affären för att köpa tröst. Trots allt, vem vill ägna sex timmar av son födelsedag åt kollektivtrafik. Men som sagt, jag är hemma nu, och det är skönt. Nu skall jag bara ut och rasta Apple en sista tur, sedan skall vi sova. Skola imorgon, men inte så mycket. Det ät fint att vara hemma, min säng här är så bekväm.

Good night,
Elise

Eighteen years old, still going strong. I intend to live forever, so far, so good.

(Bockar dessutom av min "To-do-list", har sålt mopeden, och nästan köpt loss bilen. Jag betalade för halva, fick sedan "resten" nu i födelsedagsklapp. Snart är det jul!)