Painting stars

Sådär jag, nu var julen avklarad. Ett kapitel för sig, som alltid. Mat i överflöd, en kusin (á snart 6 år) som spänt väntade på tomten, presenter till mig  och alla andra. Hade i förväg fått en ny skid(snowboard)jacka, den är jättesnygg. I övrigt blev det ett smyckeskrin, en görsnygg, röd väska, choklad, en bok, några glasfigurer, mobilsmycke, och en underställströja.

Med för att börja från början så blev det ändå en ganska så dramatisk (och potentiellt traumatisk) start på dagen. Mamma hade någon fix idé om att vi skulle upp till bergen och gå promenad/äta frukost/åka pulka. Mycket snö hade vi, och det var ingen som gått där innan oss, så vi trampade på, och hundarna sprang som gaerningar. Det var på vägen tillbaka till bilen som vi med ens inser att – skit, vart är våra hundar?

I flera minuter står vi stilla och lyssnar, väntar, utan att höra någonting. Efter en stund dyker Apple upp, andfådd men lycklig, och börjar åla runt i snön. Men Enter är borta. Vilket är konstigt, för hon är den som brukar hålla sig närmast, och skulle de dragit på vilt är det tveksamt om Apple skulle bryta först. Mamma ropar en gång, men ingen Enter. Pappa undrar om hon kan ha dragit till bilen, men det är jag och mamma skeptiska till. Likväl blir det för Pappa, Jonatan och Felicia att gå tillbaka till bilen, medan jag och mor vänder och går tillbaka till ett kalhygge, i hopp och att hitta gammal tanten (hon är, trots allt, snart 10 år).

Väl vid kalhygget blir vi stilla stående, Apple är med oss och springer litet planlöst omkring, visar inga tecken på att vinda Enter eller så. Mamma ropar igen, och först då kommer ett ylande ”kom-och-hjälp-mig” skall. Helt övertygade om att hon sitter fast någonstans uti skogen kopplar jag Apple och ber henne visa vägen, men just som vi börjar pulsa ut i djupsnön kommer det en svart tant hoppande, litet stel, men helt oskadd.

Vad som hände där lät vi aldrig få veta. Jag och mamma resonerar att hon nog börjar bli litet senil, och helt enkelt tappat bort oss.

Det var det roliga, hon verkade nöjd att ha hittat oss, och höll sig i närheten då vi trampade tillbaka till bilen för att fika och åka pulka.

Därefter följde, inte helt opåkallat, julmiddagen, tomten och allt sådant roligt.
Juldagen var mest slapp och slö. Sov till tolv, cirka. Då dök Fia och Fredrik upp för att hämta Moa (som sovit över) och för att käka lunch. Katten väckte mig då hon flydde upp i fönstret – inte helt nöjd med jack russel flickan som kommit inskällande.

Idag har det varit mer aktivt. Upp vid nio för att göra sig inordning, och därefter ut i affärerna för att shoppa! Till trots mellandagsrean slutade det istället med att jag handlade en massa som inte var på rea (men mycket fint ändå): Craft-underställ, handskar och en Burton-mössa. Nu kommer jag åka mycket bättre, det känner jag på mig ;)

Nu blir det till att åka till mormor för att käka middag. Gott det.
Hoppas alla haft en helt awesome jul, och att ni får ett minst lika awesome gott nytt år!

Lots och love,
Elise

Harkel.

Jag har körkort.

/flex?

Allvarligt ja, jag har körkort nu. Känner mig nästan litet tom efter att ha uppnått målet jag sträva efter i ett och ett halvt år. Ja, jag övningskörde lääääänge ~ till mitt försvar bodde jag i Forshaga fram tills i sommras, så då blev körningen högst sporadiskt.

Så här i efterhand tycker jag att kunskapsprovet var värst. Jag skrev det i måndags morse, och mådde så illa genom hela provet så det fanns inte. Hjälpte knappast att jag börjat plugga kvällen innan (borträknat de timmar jag spenderade framför körskolans dator under sen sommarn). Heh, min körskola hade dessutom ett eget teoriprov som jag failade sönder på, med 17/50 rätt. Då var detta bättre, där jag klarade mig med 60/65 (måste minsta ha 52) rätt.

Körningen gick annars mycket fint, och som säkerhetskontroll fick jag dra en omgång med vindrutetorkarna. Pwah! Och jag som stressat upp mig över bromsvätskebehållare, däckdjup och vilken som är hel- respektive halvljus!

Nej, men det var jag tacksam för. Killen jag körde upp för var också skön (minns ej namnet, han presenterade sig, men den infon försvann fort i mitt uppstressade tillstånd), hade en tröja som skyltade med bandet Kiss.

All in all, it went well.

Men nu har jag mitt kära lisens att köra, vad nu? xD Möjligheterna är ändlösa. Kan (Ska!) åka till Matilda då tillfälle ges (samtidigt som Flipp och Gabbe, viss det inte krockar med någon mayor tenta). Planerar redan en "egen" skidsemester (har lånat Transporten av pappa, så vi får alla plats) tillsammans med Bee (matilda), Flipp och Gabbe (?). Jonatan ville också med, fast han tar med sig Zeb som sällskap, så slipper vi honom i hälarna.

Nu skall jag ta och omformulera min "to-do" list, har ju numera körkort och kan spendera mina pengar på roligare saker ;)

xoxo
/Elise

Eh, skulle uppdaterat så fort jag kom hem i söndags, men så blev det inte. Blir till att sammanfatta helgen drygt en vecka i efterhand.

Det. Var. Awesome.

Det var beyond awesome.

Det var /Beawesome/! (Och ja, hamstern Rhino ur Bolt är min idol).

Jag fick träffa (några av) mina favoritflickor. Matilda och Angelica mötte mig i Karlstad (hittades efter mycket om och men, ringde mig först då jag stod på torget, på väg att ta bussen mot Campus och hoppas på något mirakel som skulle föra mig till Flipp's lägenhet). Fick hämtat ut våra biljetter till New Moon, därefter lunch och shopping. Åh, verkligen underbart att vara i Karlstad igen. Därefter skulle Angelic-click åka tåg hem, och jag och Honeybee åkte hem till Flipp för att gå ut med hundar och förbereda oss inför bion.

New Moon var, för övrigt, helt ljuvlig och underbar. Jag har alltid varit en trogen Team Jacob, och efter den här filmen bytte Bee lag och joinade mig där. Fick nästan bita sig i läppen för att inte sucka djupt, i beundran, utbrista "Åååhhhh" varje gång Jacob entrade scenen. Jag är inte troende, men herregud(!!!) så bra han ser ut. För er som inte hört mig tjata om det så gick han upp 14 kg i bara muskler för att kunna återspegla de förändringar som sker hos karaktären under bok/film 2. En vecka senare är jag fortfarande djupt tagen (infatuated, yepp).

Och imorgon blir det till att se den igen, men lillasystern som ursäkt. Mwah <3 Mer Jacob Black åt folket. Eller bara åt mig, vilket som.

Nu ikväll skall jag, mamma och pappa till Brukhundsklubben för att delta i julfest, så skall strax börja göra mig iordning. Det blir nog kul, och när vi kommer hem skall jag slå på Harry Potter och halvblodsprinsen. Kunde inte se igår med familjen, för då raidade jag ^^, *geek* Fast det var värt. TotC 10 med guilden, yeah ;D

Oh well, ha det bäst kära läsare (hehe, läsare, kan rikta sig mor både plural och singular).

xoxo
Elise

Long time no see...

Yeah, yeah ~ get over it.

Längtar till helgen. Jättemycket. På fredag släpps New Moon (kärlek, och Jacob Black i ett koppel. Pun intended.) Olyckligtvis skall Flipp på Takida då, så det blev till att boka biljetter till på lördagen. Men den som väntar på något gott... kan hålla sig ett dygn i alla fall. Lördag, Karlstad, New Moon, Flipp och Matilda(!)

Jag upprepar: Längtar till helgen. Jätte, jätte, jättemycket.

Och efter New Moon skall vi ut och dansa/parta. Känns som evigheter sedan. Vilket stämmer, litet grann. Har inte varit på krogen på snart ett halvår (om man räknar bort öltälten på Fallens Dagar). Extra kul när jag för en gångs skull har gott om pengar.

Haha. Fick hem tidningen Studentliv idag, och när jag bläddrar igenom den stannar jag för att läsa Må bra sidorna. Vilka handlar om att festa med förnuft. Jag citerar en lista.

"Så dricker du smart:

- Håll dig till en dryck och blanda inte sprit, vin och starköl under samma kväll. [So far, so good... Väljer alternativ nr. ett.]

- Ät mat när dy dricker alkohol. Inte bara före utan även när du är på festen. [Nja, vi skall äta före är planen. Jag tror inte de serverar mat på Nöjes ~ och vem vill äta när de dansar?]

- Låt vartannat glas vara vatten och drick också mycket vatten före och efter festen. [Det är jag faktiskt bra på :) Stjärna till mig. Tack.]

- Beställ 2:or istället för 4:or och 6:or när du dricker drinkar. [Meh... :( nej.]

- Bestäm redan innan kvällen börjat en tidpunkt då du skall sluta dricka. [Lätt! Då de stänger :D Nej, men. Jag vill festa, inte hålla koll på tiden >.<']

- Ta bara med pengar till det du planerat att dricka. [Låter som en god ide. Men ifall mina kontanter tar slut skall jag ha med Visa-kortet som back-up ^^,]

- Känn av det du just druckit, istället för att genast ta ett nytt glas. [Känn och känn, tänkte varva dricka med dans. Och vatten, jag lovar.]"

Harkel, det ser väl förnuftigt ut?

Kanske litet lagom i alla fall. För att försvara mig själv (eftersom jag just upptäckt attt jag har en kär moster som kollar min blogg emellanåt) så har jag inga planer på att supa mig redlöst full. Jag skall bara ut, vara med mina kompisar och ha jättekul.

Och dricka massor med vatten, för att slippa huvudvärk xD

Mwahh <3

Längtar till helgen. Jättemycket.

Elise

Segar som vanligt med att uppdatera, men det gör inget, för det är min blogg, och jag skriver så ofta jag vill. Matilda är segare än vad jag är, så det så ;P Däremot är nog min bilddagbok död. Intresset för den försvann sedan jag flyttade hem från Forshaga, och jag misstänker även att det är förknippat med att nästan inga av vännerna uppdatera sina heller. Istället hänger vi på Facebook, för där går allting snabbt och enkelt. Inget evighet som måste spenderas med att fota, sålla bilder, redigera, ladda upp, samt skriva en passande text. Fast jag saknar litet grann tidsfördrivet i att svara på sådana listor ~ med en massa fåniga frågor där man kunde svara lika fånigt, och dessutom kritisera grammatiken ;) Oh well, I’ll get over it.

I helgen var jag ute hos Oktav, vi red ut en tur då moster lånat Walle. Väldigt mysigt, och vi såg en massa rådjur. Lyckligtvis ingen älg. Vill helst inte sitta på Oktav om vi träffar på något äckligt. Arab som han är flyger han gärna i luften, till trots sina dryga femton år. Turligt nog är han väldigt mjuk i rörelserna, så de gånger han skyggat/ryggat/flytt från något läskigt har jag ändå suttit kvar.

Var på begravning förra fredagen, det var en upplevelse. En ledsam sådan, förstås. Inte för att jag egentligen kände den avlidne, men för att våra familjer varit vänner, f.d. grannar, deras barn i ålder med Jonatan och Felicia, och för att jag tyckte att omständigheterna var så hemska ~ kunde inte sluta gråta när man tänkte på hur det vore om min pappa gick bort. Det var i vilket fall som helst väldigt fint, i allt det jobbiga. Nästan 200 personer som kom, och blommorna liksom täckte hela kistan, och golvet kring. Efter begravningen deltog vi (jag, mamma, lillebror och lillasyster ~pappa i Danmark) i en minnesstund, med bildspel och tal och musik. All in all, jättefint.

R.I.P Håkan

Nu blir det till att fortsätta plugga inför seminariet imorgon, och misstänker att vi strax skall åka ut till Trestad för att handla hundfoder. Föräldrarna drar för övrigt till Trysil i helgen, så det kanske är en god idé att stanna inom Konsum för att införskaffa käk åt oss ungdomar. Aja, någon fest blir det inte, själv skall jag intensivspela WoW och plugga. Utöver det? Sova, misstänker jag.

xoxo,
Elise

Känner att jag börjar försumma det här med bloggandet igen. Inte för att jag har något bättre för mig, och inte för att jag svämmar över i skolarbete (eller, det gör jag egentligen, fast jag låtsas inte om det). Snarare för att det inte händer så mycket att skriva om. Okej, så mina inlägg är sällan speciellt revolutionerande, och berör inte ämnen som faktiskt är aktuella för någon annan än mig. Men ändå. Jag segar på, rullar vidare, inser att det gått två veckor. Hoppsan, vad hände?
Inte ett dugg.

Är trött och slö, oengagerad. Spelar mer World of warcraft än jag borde. Inser inte att jag slösar bort tid på ett spel som bara kräver mer. Inte så att jag vill sluta (och jag hävdar bestämt att jag kan om jag vill), men det vore kul att göra något mer. Vill ta mitt dumma körkort, vill kunna lägga mina pengar på annat än lektioner – klätterkurs, till exempel. Och så vill jag åka ut till Oktav.

Men nej, jag orkar inte vara negativ heller, orkar inte vara någonting. Fast jag är litet hungrig, och det är svårt att ignorera. Enkelt att åtgärda, skall bara avrunda här först.

… (dot dot dot)

Smidigt, nej?

Ha det fint,
Elise

Det blir ett kort inlägg nu, för egentligen borde jag jobba med den individuella inlämningsuppgiften som skall in imorgon. Har i alla fall börjat nu… typ. Inte helt opåkallat har jag fallit tillbaka i min vanliga stil. Med andra ord tänker jag att det löser sig, att det är lugnt och gott om tid, samtidigt som mina klasskamrater är nettpå klara och ändå stressar sönder. Men hallå, det är 2000 ord, knappt fyra sidor i Word. Innan jul förra året skrev jag en tre gånger så stor uppsats på ett knappt dygn. Pfft. Amatörer?

… Fast då gällde det hund, i och för sig. Och hund kan jag ju, hyfsat. Ekonomi och politik? Inte fullt lika insatt. Fast det löser sig, jag är som känt bra på att panikplugga. Jobbar bäst under press. Stress. Whatever.

Fyllde för övrigt nitton i måndags, det var en trevlig företeelse. Haha. Företeelse. Det lät inte litet malplacerat där nej? I vilket fall som helst är jag väl stor nu, även om jag varken har körkort eller kan handla på systemet. Fick ett par fjällräven byxor av familjen <3 De är jättetuffa. Och Björn Borg trosor, som sitter så bra. Nu i helgen blir det kalas med släkten, ser fram emot det. Fick ett mail från moster (hon har nyligen klivit in i Internets och datorernas komplicerade värld), det löd så här:

” Hej Elise hoppas du haft en bra födelsedag... jag undrar om du har ngt speciellt önskemål till present eller om det är kontanter som ligger högst på listan?....20 par strumpor, 10 st reklampennor, doftsuddigum, en gratis ridlektion på Oktav... välj själv.. jag har massor utav idéer på bra presenter....

din FAVORIT-MOSTER!!!!”

Svarade att jag verkligen ville ha de där reklampennorna, så vi får se hur det blir på lördag ^^,

På tal om lördag så var jag på min första IPPE-fest förra lördagen, temat varandes ”Who are you?” där man skulle klä ut sig till sitt alterego. Lolbox. Grävde fram allt jag någonsin ägt i emo väg, lockade sönder håret och blev vild med eyeliner. Var jättefin, verkligen. Och festen var kul, mycket dans, tjat, och en avstickare inom en närboende kines som går i vår klass. Hon bjöd på kinesiskt te och förklarade att de var sådant man gav till smått fulla personer för att de skulle vakna till. Vi sa tack och drack upp ;P

Nej, nu måste jag verkligen återgå till arbetet. Kan tillägga att redovisningen i förra veckan artade sig bra, och att jag gillar min base group <3

See y’all later
- Elise

Ungefär nu börjar jag bli nervös. Imorgon är det redovisning som gäller, inför hela klassen á 70 personer. De senaste två-tre veckorna har ägnats åt ett grupparbete modell stort, där vi skulle presentera en kortsiktig (om 5 år) utvecklingsplan åt ett u-land. Vi har valt Uganda. Allt har gått jättebra, men grupp har varit helt fantastisk och det har flutit på bra (även om vi favoriserar lediga dagar, samt att sluta tidigt). Så imorgon gäller det att göra bra ifrån sig, vill ju ha bra betyg ~ fast det lär snarare avgöras efter hur det skriftliga ser ut.

Aja, var bara tvungen att skriva bort litet nervositet. Det kommer gå bra. Jag tycker ju om att prata engelska, så det kanske hjälper mig glömma att jag egentligen inte tycker om att tala inför folk. Gymnasiet var annorlunda, människorna där kände jag. Det här handlar allra mest om främlingar. Scary…

Wish me luck!

Kram,
Elise

Edit: Kan tillägga att jag numerar fastnat i en ny tv-serie (det går i perioder, som känt), nämligen True Blood. Den har allt som jag älskar (utom, möjligtvis, varulvar...) Nytt avsnitt ikväll, yay! ^^,

Var hos tandläkaren i tisdags och fick mina visdomständer i överkäken utdömda. Som i, de skulle bort. Fick inte plats, om jag förstod rätt. Själv nickade jag medhållande, har ju faktiskt fått skav litet då och då, med tandvärk och allmänt missnöje som följd. Bra, nu skall de väck. Det enda problemet? Tja, själva metoden att dra tänder är jag inte överdriver insatt i, och önskar så förbli.

Även om jag inte egentligen lider av tandläkarskräck så var det med viss nervositet som jag gick upp imorse, åt rejäl frukost (för det sade tandsköterskan att jag skulle göra – kunde visst inte äta på ett tag efteråt), tiggde skjuts av far och gav mig av. Blev avsläppt på torget och promenerade sista biten, undrade om det skulle göra ont.

Var ute i stallet i tisdagskväll med moster, vi red ut en sväng och hon passade på att berätta om att hon dragit alla fyra visdomständer. Och det hade väl gått bra, förutom på en tand, där bedövningen vägrat ta. Det hade gjort ont, förklarade hon pedagogiskt. Hon skrek, kramade sönder tandsköterskans hand medan tandläkaren drog och sade ”snart är det över, vi är strax klara…”

Något sådant ville jag inte vara med om, så ja, jag var litet nervös.
Allt flöt på bra, dock. De började med någon salva som fick munnen att domna, och fortsatte därefter med flertalet sprutor, varav det bara var en som gjorde ont. Sedan försvann halva ansiktet, och tandläkaren kunde i lugn och ro börja med att laga en tand (Elise har varit slarvig ^^’), vilket resulterade i att jag fick en hostattack då det kom bös (vatten/luft) i vrångstrupen, för att sedan fortsätta med att dra ena visdomstanden (den andra skall dras i november). Det äckligaste var ljudet, men bedövningen var duktig och gjorde som den skulle.

Nu sitter jag på skolans datorer och har halvtråkigt, grupparbetet börjar inte än på en timma. Biter ihop om något tyg/bomull-aktigt för att det inte skall blöda i munnen, men har fortfarande ingen känsel. Eller, det kittlas litet. Det kan jag leva med.

Tanden fick jag för övrigt med mig hem, den ligger i en papperstuss i väskan. Mest för att tandläkaren sa till mig att spara på den, egentligen är det ganska äckligt. Kanske kan lura fram tandfén?

Kram! - Elise

Kom hem från Bassholmen i fredags (ja, jag tänkte ta saker och ting i rätt ordning den här gången). Vi blev klara så pass i tid att jag slapp ta bussen hem – pappa kunde hämta, och Hanna från klassen kunde åka med, jag övningskörde *stolt*

De tre dagarna på den lilla ön hade i varje fall spenderats med diverse teambuilding aktiviteter och namnlekar, samt ett simuleringsspel där vi i grupper fick uppleva hur det var att försöka överleva som U-land med begränsade resurser. Min grupp var Nigeria, och varje år dog över halva populationen. Det var ganska tragiskt, fast positivt nog lyckades vi nästan halvera statsskulden (mycket på bekostnad av våra invånares liv). Vi hittade även på litet egna regler (för det skulle man), t.ex. att återvinna, samt att göra böcker åt vårat folk för att de skulle föröka sig långsammare. Detta skedde på torsdagen.

På onsdag, vilket också var dagen som vi anlände på, gav vi oss ut i våra grupper (det var också i dessa grupper som vi turades om med matlagning, dukning och diskning) på tipspromenad. Totalt lyckades vi hitta 6 av 10 frågor, resten gissade vi alternativen på. För att vara ärlig kunde jag inte en enda av frågorna som vi faktiskt hittade, men jag var hurtig och höll upp tempot i alla fall. Torsdagen ägnades åt sagda simuleringsspel, och på fredagen var det städning som gällde.

All in all, ett lyckat introläger (med undantag för toaletterna, yuck).

Resten av helgen har varit slapp och skön; mamma och pappa reste till Norge för att springa Birken. Vi barn *harkel* ungdommar och ungjävlar *host* var ensamma hemma och levde mest på coca cola och köttbullar. Jag gick ut med hundarna vid åtta på lördagmorgon, för att därefter släppa ut fåglarna (de skriker så illa på morgonen) och däcka i sång igen. Nästa uppstigning skedde vid tolv.

Lördag blev det till att städa iordning inför päronens hemkomst, sedan matlagning, kyrkoval och stå i receptionen på Friskis & Svettis. Känner mig duktigt.

Nu skall jag återgå till att tjata med mina tjejkompisar (vi har hippiering på msn som vanligt), och så småningom däcka i säng. Skola imorgon. Skall fortsätta med grupparbetet om Uganda, spännande grejer.

God natt!

- Elise

Jag gillar grönt.

Ville bara säga det, egentligen (notera bloggens nya utseende). Fast när jag ändå börjat skriva kan jag lika gärna fortsätta en stund till. Igår stod jag som funktionär på Friskis för första gången, det gick jättebra. Hittade dessutom ett medelpass med grymt bra musik som jag skall gå på nästa måndag. Måste ju utnyttja mitt multi-mega-super-kort som jag får just för att jag står som funkis.

Om jag går ännu längre tillbaka i tiden så var jag ute och plockade svamp i söndags, till trots det faktum att jag tycker det är ungefär lika underhållande som att fiska... dvs. inte alls. Först på förmiddagen med mamma och hundarna; hon letade trattkatareller medan jag hittade godisträd. Sedan på eftermiddagen med moster; hon hittade (riktiga?) kantareller och jag höll i hunden som hon passar. Fast jag hjälpte till litet grann. *stolt*

I lördags (ja, jag tänker fortsätta backa) var det funkisdag på Friskis. Ytterligare en kul grej för oss funktionärer med föreläsning och grupparbete. Och god MAT! Kurdiskt, fick jag berättat för mig, medan jag typ... spann. Nåja, nog om det. Maten var i allla fall god, sa jag det?

Nu orkar jag inte mer, skall nog dammsuga. Alternativt bädda sängen. Imorgon bär det av till Bassholmen (en ö, tror jag?) för intro-läger med nya klassen. Ser fram emot :)

Ha det bäst!

/Elise

P.S. Kurslitteraturen kom i torsdags, yay ^^,

Inne på andra veckan av mitt nya liv, och jag älskar det. Älskar friheten, älskar föreläsningarna och biblioteket, kafeterian, de fina lokalerna (inklusive toaletterna, de är jättefina!), nya ansikten och namn, klasskamrater, folk att prata med om samma sak, till och med att sitta och anteckna har sin charm.

Mindre charmigt, dock, är min brist på kurslitteratur. Är ledsen på Bokus som inte ens skickat mina böcker än, och halv-ledsen på studentbokhandeln som har slut på böckerna jag behöver (tänkte skicka tillbaka allt jag fick från Bokus, om jag fick tag i den på bokhandeln istället, men icke då). Lärarna förutsätter liksom att vi har läst vissa kapitel inför deras föreläsningar, och även om vi mest lyssnar är det pinsamt att inte ha dem än. ”De har inte kommit än,” låter som en se lam ursäkt.

Fast strunt i det nu, förhoppningsvis kommer de imorgon. Ellers bussar jag far min på dem, han är duktig på att handskas med jobbiga människor, medan jag har helt fel attityd (”förlåt att jag stör, men jag skulle så gärna vilja ha vetat om ni har någon möjlighet att skynda på litet granna med böckerna jag beställde – det börjar liksom bli bråttom…”)

I söndags var jag ute och tränade sök med Apple, vi börjar bli riktigt bra nu, och hon får massor av beröm för sin fart och entusiasm. Får även bra kritik över hur jag beter mig (t.ex. fick jag veta att jag dominerade henne ganska mycket då jag skickade, genom att böja mig över henne, något som kan vara bra att veta och eventuellt rätta till).

Roligt att leka figge (figurant, om vi skall vara noga) också, och det är intressant hur jag liksom avsäger mig min lätta insekts… inte skräck precis, men avståndstagande. Drar upp huvan på regnjackan och drömmer mig bort istället, lyssnar på fåglar och träd och vind, knaster, hunden som kommer, och försöker ignorera stenen som skaver mot höften.

På tal om insekter snubblade jag över en fullkomligt gigantisk spindel i lördags, då jag skulle dra ner rullgardinen. Då tjoade jag till rejält och flydde från rummet. Mamma döpte den till Kurt medan jag ropade på hjälp: ”snälla pappa ta bort den – men döda den inte (förutom om det står mellan att döda den och få ut den ur rummet, då får det fan bli regn imorgon).”

Och med detta tror jag vi avslutar, skall läsa litet material som jag har tillgång till via nätet och laga mat. Och dricka kaffe, för det har jag börjat knarka (mer än vanligt) sedan jag flyttade hem till kaffemaskinen. Hehe, inte ens sport att brygga. Typ, tryck på knappen. Jätteavancerat, not.

- Elise

Första dagen är avklarad. Jag är trött, hjärnan är full, ny information och nytt folk. Måste gå och spela litet World of warcraft för att rensa huvudet (dessutom måste jag farma gold för att ha råd med epic flying snart).

- Elise

Var lagom stressad igår kväll, så jag satt på Quote garden och spanade in citat med inriktning på attityd. Massa smarta saker poppade upp, och jag måste dela med mig. Enjoy:

”A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.” ~Herm Albright, quoted in Reader's Digest, June 1995

”The world is full of cactus, but we don't have to sit on it.” ~Will Foley

“Life is a shipwreck but we must not forget to sing in the lifeboats.” ~Voltaire

Du hittar fler på http://www.quotegarden.com <3

Jag lever fortfarande. Om det var någon som var orolig, menar jag. Fast jag hoppas att det inte är alltför många främlingar som sitter och stressar över det faktum att jag inte uppdaterat bloggen på närmare (eller över?) ett halvår. Ni som läser känner mig. Vet att jag mår alldeles utmärkt och att jag är inne på msn (om osynligt så) de flesta kvällar. Anledning till min frånvaro?

Kort svar: Livet.

Längre svar: försummade skolarbeten (varav de största projektarbetet), studentfest, balen, slut-städning av lägenhet (yuck/pust),studenten, flytta hem-hem, sakna Forshaga – och alla vänner, abstinens, sommarlov (läs: arbetslöshet), sommarjobb (läs: tre veckors lidande som telefonförsäljare – trots att jag för två år sedan lovade att aldrig utsätta mig själv för det igen), Gotland med familjen, sen ansökan till Högskolan Väst, kom in där, lycka, stress, ångest, glädje, mera stress.

Jag överlevde allt det där, turligt nog. Projektarbetet löste sig, likaså allt annat skolarbete som jag ignorerat (jag förstår att detta kan vara en nyhet för somliga, men jag var fruktansvärt duktig på att skjuta fram saker och ting som jag inte ville göra). Fick bra betyg. Bättre än bra. Nöjd med nästan alla. Fast inte tillräckligt bra för att komma in på kriminologin i Göteborg som jag i första hand ville. Kom in i Lund. Ville inte flytta. Efter andra intagningen låg och som reserv 1 resp. reserv 3 på de två kurserna. I ungefär samma veva förlorade jag motivationen, spanade in Trollhättans högskola och föll för något nytt.

Internationella programmet för politik och ekonomi. Haha. Nu blir jag ingenting heller, lika litet som jag blev på hundsportsgymnasiet. Fast jag tror det blir kul. Ett mellanting av politiker och ekonom? Är det jag nu? Ja. Nej. Kanske. Det blir nog bra, skall vi se. Börjar imorgon i alla fall, tror jag. Eller på tisdag – uppgifterna talar emot varandra. Skall ringa dem imorgon vid åtta (de _borde_ börjat jobba då, synes jag). Mera stress.

Tycker om Facebook, apropå. Där håller jag mig uppdaterade om vad som händer och sker. Mina Forshaga-flickor som också ger sig in i nya liv. Det blir ett substitut för att jag inte får träffa er alls så ofta som jag vill. Skall bara skaffa körkort, sedan blir det besök till Karlstad/Forshaga, samt Kisa, där Matilda bor i en liten stuga i skogen.

Och utan Msn skulle jag inte överleva. Hippieringar ftw! (Don’t get? Don’t give.)

Nej, nu skall jag nog runda av detta inlägg. Väntar på att mamma skall komma hem från Stockholm där hon varit och sprungit tjejmilen. Fick ett sms igår av henne där det stod att hon köpt en t-shirt. Hon pratade på att hon tänkt köpa en åt mig förra året som det stod ”I’ll wear black until they make something darker” på. Hoppas att det är den, eller något liknande.

Skall måla naglarna också, kom jag på. Någon glad färg till ära av morgondagen. Stress. Är jag vuxen nu? Ja. Nej. Kanske. Det löser sig nog skall vi se. Hoppas.

God natt <3

Staring back at my reflection in the puddles on the ground
Skin so pale and eyes so cold, framed by locks of purest gold
Perfection broken only by the raindrops and the ripples
And on the inside, a heart so fragile
I sometimes wonder
- will it break
if I fall?

Curiosity aside we together meet at unspoken places to hide
Unuttered memories we collect and keep, afraid to forget
Friendship broken only by the lies we tell ourselves, each other
And on the inside, we fail to believe
I sometimes wonder
- for what sake
do we stay?

Scattered stars across a midnight blue sky so alike our feelings
Distant, frail and faltering but at closer look burning steadily
Fire broken only when the sun rises and erases our attraction
And on the inside, we struggle to remember
I sometimes wonder
- will we make
it out of here alive?

- Elise

Det är snart slut. På det vis som alla saker och ting måste ha. I det här fallet, skolan. Livet i Forshaga. Tryggheten. Och det gör mig så förbannat stressad att jag drar mig in i mig själv och låtsas inte om alla krav och prov som borde avklaras. Inte utan sina klara nackdelar, förstås. Även om jag inte gör det jag borde göra, så finns fortfarande kraven kvar, och så mår jag mest bara illa. Blir så trött på mig själv när jag inte gör som jag vill. Det hjälper trots allt inte att ignorera verkligheten, saker och ting blir bara värre. Måste skaffa praktikplats. Jobba med projektarbetet. Plugga till proven. Söka sommarjobb.

Funderar allvarligt på att dra till England som Au pair i ett år, för att därefter ta upp studierna. Vilket vore en klar förändring i min plan att genast börja studera till tullpersonal. Men jag älskar England, och kanske vore det en bra idé att inte ha en massa plugg och prov under ett års period – det är inte som att jag behöver anstränga mig för att prata engelska. Hah, knappast. Dessutom har jag fortfarande kontakter med befolkningen där, så jag skulle inte vara helt ensam. Och det finns Internet. Och telefon. Ändå är tanken skrämmande, så pass att jag blir irriterad. Vad har jag att vara rädd för?

Nej, det blir till att fortsätta fundera. Idag borde jag ta itu med Biologi B, prov imorgon, samt inlämning utav labrapport, vilken jag inte förstår. Samt ytterligare en skrivuppgift från arbetsliv. Vilket påminner mig om att jag inte gjort skrivuppgiften för någon av mina tidigare praktikplatser. Fast det är mindre oroande. Det löser sig. Allting löser sig. Det är bara just nu som saker och ting känns jobbigt. Inte för att den tanken får mig på bättre humör, helst av allt vill jag bara se på film och strunta i skolan. Det kommer jag inte göra, självfallet inte. Men det är väl okej att drömma en stund.

- Elise

HUNDENS DAGBOK
07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!
08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!
12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!
14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!
15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!
16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!
17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!
18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!
22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK
783:e dagen i fångenskap... Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat. På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...